Jag är rätt ny i seriebranschen. Även om jag läst serier hela livet så är det egentligen inte förrän jag började med Hög av Serier och träffade herrar Kaplan och Lundgren som jag blev djupt insyltad. Alltså har jag inte dunderkoll på alla konstnärer, speciellt inte deras utseenden.

Så när jag och Freddie reste på vårt andra Kapow i våras hade jag pluggat lite serieskapare för att slippa rycka min medresenär i armen varje gång jag gick förbi ett bord. Några av dem är lättare än andra. Jonathan Ross har jag ju sett på teve, likaså skådespelaren Peter Serafinowicz som var där med sin debutserie. Den hobliknade Mark Millar är ju mässans omslagspojke och dessutom rätt svår att ta miste på. Warren Ellis hade jag sett en hel dokumentär om och han sticker dessutom ut i alla folkmassor, även på ett seriekonvent. Den stora majoriteten av utställare och kreatörer var dock till utseendet för mig helt okända.

Men en tecknare var jag helt säker på att jag skulle känna igen. Vi hade nämligen växlat några ord året innan när han signerade min kopia av New X-men vol 1. Frank Quitely, serietecknaren från Glasgow med axellångt svart hår, rätt stora ögon och en tunn kroppsbyggnad ofta klädd svart kavaj, borde vara lätt att känna igen. Tyckte jag.

Eftersom att de allra största tecknarna har långa köer fram till sina signeringsbord är det inte ovanligt att köerna ibland slingrar sig runt i mässhallen på ett sätt att det inte var helt rätt att leta sig fram till rätt plats. Efter att ha frågat runt lite blev jag hänvisad till Quitelys kö. Problemet var bara att jag inte såg honom på andra sidan rummet, där sex olika serieskapare satt vid var sitt bord böjda över serier eller småpratandes med de som kommit dit för en autograf.

“Han kanske kommer om en stund”, rationaliserade jag för mig själv. “Detta är kanske bara en förkö, i väntan på den riktiga kön!” Jag hamnade i konversation med en trevlig prick som berättade om sina tankar kring Quietlys verk och tiden rullade på rätt bra.

Det var inte förrän jag rundade det sista hörnet, och därmed var bland de närmast signeringsbordet, som jag insåg varför jag inte upptäckt Frank. Han hade nämligen snaggat de svarta lockarna, skaffat sig läsglasögon och en tjock myströja. Otroligt taskigt gjort, när jag nu trodde att jag äntligen trodde mig kunna vara lite beläst och kunnig ryckte Quitelys nya “medelålders” stil bort mattan under mina fötter.

Han såg så pass annorlunda ut att min hjärna inte riktigt accepterade att jag kommit rätt förrän han log ett brett leende och på ännu bredare skotska hälsade på mig och frågade mig vad som skulle stå på omslaget. Jag fick en kråka på min nyköpta utgåva av Bad Moon Rising och gick därifrån fortfarande lätt förvirrad men glad i hågen.

Serien var bättre än väntat och mässan minst lika bra som första året, men jag grämer mig fortfarande lite över att jag misslyckades med att identifiera en av få serieskapare jag trodde att jag hade koll på. Nu fattas bara att Grant Morrison skaffar peruk, att Alan Moore trimmar skägget, att Warre Ellis lägger ner cowboyhatten eller att Stan Lee rakar av sig mustaschen!