Högens julkalender lucka 14

Allt eftersom att serietidnings-, och framför allt superhjälte-, filmatiseringarna blev en grundpelare i Hollywoods utbud och livsviktig för dess finansiering har det utkristaliserat sig en tydlig trend. Grovt förenklat kan man säga att Marvel gör rätt och DC gör fel på vita duken. Undantag på båda sidor finns, men rent objektivt går det inte att blunda för att förhållandena ser ut så just nu.

Undantaget var under flera år animationen, där DC lyckades bättre och Marvel haltade sig fram. Men för några år sen, kanske för att produktionstakten gick upp, har DCs animationsmaskineri börjat hacka lite. Year One, The Killing Joke, Doomsday, Flashpoint och fler andra försök svajade. Men under 2018 tycker jag sett flera exempel på att DC knäppt på sig manteln ordentligt igen.

I våras fick en av Lego-filmens mest lysande punkter, Lego Batman, sin egen film. Själv var jag lätt skeptisk till slutresultatet, framför allt för att Lego-filmens stora styrka inte låg på karaktärsnivå utan att det snarare var porträtteringen av uppfinningsrikedomen och fantasin kring Lego-delen. Men vad som är bortom diskussion är den enorma kärlek till Batman som visades. Undantaget att vandra runt på de större seriemässorna kan jag inte tänka mig hur så på samma gång nördig som bred Bats-dyrkan kunnat klämmas in på under två timmar.

Lätt hänt ändå. Från Batman Ninja

Ytterligare två Batman-filmer är värda att uppmärksamma från året. Jag är mycket förtjust i Batman Ninja, även om den storymässigt är väldigt tunn. Här är det snarare karaktärsdesign, mecha-knasigheter och total anakronism som är den stora behållningen. Inte något för Nolan-fantasterna, men för oss som klara av att njuta av flera helt disparata inkarnationer av samma karaktär var det bara att äta med stora sleven.

Den andra filmatiseringen tar sig också friheter, även om den har mer direkt litterär förlaga. Elseworlds-historier gör sig väldigt bra i knappa 90-minuters one shots och Batman: Gotham by Gaslight gjorde vad den skulle. Återigen är det för mig främst tolkning av tidigare etablerade Bat-troper som är den stora behållningen. Däremot kan jag väl nu konstatera att vi inte behöver berätta fler historier om Jack the Ripper på ett tag, det har gjorts så att det räcker för några år framöver.

Tonårshjältar i biomörkret

Avslutningsvis vill jag hylla en för mig oväntad bekanskap. När Teen Titans Go! to the Movies dök upp i mina flöden log jag med en halv mungipa åt filmtiteln och arkiverade projektet under “förmodligen inte för mig” i min minnesbanks knökfulla filmhylla. Men sedan började fler och fler röster i min närhet och på nätet muttra om att TTG!ttM ändå kanske kunde vara något, speciellt för den med barnasinnet kvar. Så när den till slut dök upp på olika streamingtjänster i slutet av året hade jag varvat upp förväntningarna en hel del. Något mästerverk är det inte, men jag skrattade ändå både gott och rått i soffan – en del skämt är verkligen både på och över gränsen för en barnfilm. Dessutom jobbar man in sköna blinkningar till både film- och seriebransch och uppvisar god kunskap om tidigare verk. Plus en skönt glättig positiv popdänga med nyuppväckta smörsångaren Michael Bolton i storform.

Det känns bra att DC börjar karva tillbaka en del av den rörliga bildkakan, så att inte Marvel får sitta ensam på tronen. Den lilla brasklappen är dock att idag har Spider-Man: Into the Spider-Verse, Marvels kanske mest ambitiösa animeringsprojekt, premiär. Jag har i skrivande stund inte sett filmen, men förhandssnacket handlar mycket om att Marvel flyttat gränserna för hur superhjältefilmer kan berättas.

//Anton

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *