2012 var på så många sätt pilbågens år. Katniss Everdeen jagade hungriga barn både i böcker och på vita duken (har jag missförstått handlingen?), Gröna pilen fick en helt fantastisk usel teveserie och Jeremy Renner lyckades övertyga miljontals biobesökare att en snubbe med en pilbåge kunde bidra med något till ett team som innehåller en åskgud, ett geni i en högteknologisk stridsrustning, en genmanipulerad supersoldat och en Hulk.

Mitt uppe i allt detta drämde Matt Fraction och David Aja till med en av årets bästa serier. Bakom den enkla titeln “Hawkeye” gömde sig en enkel historia om vardagen för en av Avengers kanske minst uppskattade hjältar. Enkla historier berättade nära verkligheten med både humor, distans till Clint Bartons “förmågor” och en för superhjälteserien ovanlig värme. Frågan är egentligen bara de får hållas. Det som är bäst med serien är att varje avsnitt är relativt fristående, så att det går att bar plocka på sig ett nummer på måfå av de handfull som hitills kommit ut.

Om någon sagt till mig att min nya favorit bland Marvels alla hjältar skulle vara den lila bågskytten som så länge fastnat mellan att vara gängets bad boy och dess clown, hade jag inte trott dem. Kanske är det för att han inte längre har ett stort H i pannan eller en löjlig mask med spetsiga öron eller så är det bara min barndoms förtjusning i Robin Hood som har återfötts igen. Oavsett så är Twang, numera min favorit-ljudeffekt, före Snkkt, Twippt och Smash!

//Anton