Det började med ett uppslag i en Previews-katalog i början av året. Fiona Staples hybrid av fotorealism, tunga bläckstråk och effektiv minimalism drog till sig uppmärksamhenten. Väl där golvades jag av Brian K Vaughns humor och allvar kring berättelsen om två älskande från var sin sida av en lång blodig konflikt mellan mytiska raser.

När första numret damp ner i brevlådan var jag fast direkt. Romeo och Julia möter Flash Gordon möter Hickmanesk storslagenhet utan den normalt sett medföljande Hickmaneska förvirringen.

Saga presenteras som en verklig värld där ingen kreation känns för absurd, där inget sidospår känns för spretigt och där allt verkar ha fått gå förbi Salvador Dalis hjärna, korrlästs av Terry Pratchett och sedan doppats lite i hörnen med tjock svart jobbig tjära. Avsnittet där prisjägaren “The Will” besöker rymdbordell får mig att bara vilja gå och lägga mig i ett hörn och gråta. Samtidigt har jag inte heller spontanskrattat så ofta åt en serie sedan Preacher. Jag gillar inte berättarröster, men när de tillhör spädbarn kan jag se mellan fingrarna.

Saga är absolut inte för alla, men den är perfekt för mig. Det händer inte så ofta.

//Anton

Ps. Om du tror att du också gillar det här så ligger det några extra exemplar på lager. Släng iväg ett mejl till hogavseriershop@gmail.com eller besök prempa.nu så ser vi till att fixa ett extra bra pris