Att summera ett serieår är inte alltid lätt. Under december har jag konsumerat årsbästalistor tills jag storknat och rådbråkat hjärnan för att gräva fram hågkomster. Har till sist landat i att det är en evinnerlig tur att jag skriver ner i princip allt i almanackan. Med tanke på att läsning är vad jag viger merparten av min vakna tid åt hinner det bli en del under 365 dagar. Ändå växer högarna av oläst material i hemmet kontinuerligt. Och detta trots att såväl självbevarelsedrift (hyllutrymmet är slut) som ekonomi sätter gränser för inköpen. Årsbästalistorna ger vid handen att det finns mycket kvar att upptäcka. Och nota bene, den här diskussionen har enbart cirklat runt det avgränsade fältet serier. Har mer än ett flyktigt intresse för sådana där böcker utan bilder också. “How I wish that there were more than twentyfour hours in a day/Even if there were forty more I wouldn’t sleep a minute away,” som Kungen sjöng en gång. Och nej, det är inte spel och dobbel jag skulle lägga eventuell extratid på. Ifall någon nu undrade.

En serie som jag faktiskt läste och imponerades av men närapå glömt bort under summerandet är Hellboyalbumet ovan. Mitt favorithörn av serievärlden är som de flesta av Högens lyssnare känner till det som Mignola står bakom. 2017 har det gett upphov till både högvattenmärken såsom att Ben Stenbeck besökte Sverige i samband med Stockholms internationella seriefestival. Vi fick också se den hittills bästa Lobster Johnsonserien. Tyvärr fick vi också ett par rätt mediokra tillskott på spin offsidan. Icke att förglömma är även ett par triumfer på ett rent personligt plan.

Hellboy: Into the Silent Sea visar att det finns en poäng i att Mignola fortsätter återbesöka tidigare bristfälligt utforskade delar av Big Reds liv. Det finns många historier kvar och den salta spökhistoria han och Gary Gianni levererade i april hör till de mest vördnadsbjudande bidragen på länge. Gianni kanaliserar sin inre Gustave Doré när episoden då Hellboy vaknade upp på ett hemsökt skepp återberättas. Mignola är på sitt bästa Samuel Taylor-Coleridge/Herman Melville/William Hope-Hodgson-humör. Och det blir i kombination väldigt mysigt.

Dorés illustration från”The Rime of the Ancient Mariner” till vänster. Giannis replik till höger. Tack till Multiversity för bilden.

Det är lysande serier som den här jag får återvända till när mitt tålamod tryter av att ha läst någon av Chris Roberson bidrag till Mignolakanon. Dessvärre har Roberson fått huvudansvaret för de löpande sidoprojekten sedan en tid tillbaka. Hans bidrag i form av manus till exempelvis Hellboy and the B.P.R.D. lämnar tyvärr mycket övrigt att önska. Tonen som anläggs ger mig känslan att han tror sig skriva berättelser som utspelar sig i samma universum som filmerna om Hellboy. Hur mycket jag än uppskattar vad Guillermo del Toro åstadkom så är de helt separata från serierna, och ska så förbli. Rise of the Black Flame och precis påbörjade Rasputin: The Voice of the Dragon för med sitt grävande i bifigurers ursprung tyvärr in Hellboyserierna på lite samma territorium som en viss omdebatterad prequeltrilogi. För att återigen dra till med en filmanalogi. Bildmässigt klaffar min estetik inte heller med vare sig Christopher Mitten eller Brian Churrilla. Men i bästa fall kommer nya tecknare få mig att glömma dessa felsteg. Adam Hughes bilder från Hellboy: Krampusnacht som släpps idag ser exempelvis mycket lovande ut.

Ovanstående tidning med sitt briljanta omslag av Duncan Fegredo får symbolisera de personliga triumfer som nämndes inledningsvis. I den publicerades nämligen min rapport från världens främsta Lovecraftfestival, Necronomicon Providence som gick av stapeln 17 – 20 augusti. På vårkanten blev jag varse om att man från festivalens sida efterlyste bidrag till den akademiska delen: The Dr. Henry Armitage Memorial Scholarship Symposium of new Weird Fiction and Lovecraft-related research – PUST! Emedan jag redan skrivit en del om Lovecraft och Mignola i mina bidrag till Sequart Organisations kommande bok The Mignolaverse: Hellboy and the Comics Art of Mike Mignola (enligt uppgift ska den släppas vilken dag som helst…) kändes detta som en utmaning som måste antas. Sagt och gjort skrev jag i princip helt om en av mina texter och skickade in. “Arcane Knowledge, Masked Men and Puppets: Filmic and Literary influences on some works of Mike Mignola” blev “Mike Mignola and The Lovecraft Circle – Inspiration and World Sharing”. Till min oförställda glädje välkomnades essän. Ni kan se ett par minuter av föreläsning jag sedermera höll i Lovecrafts hemstad om ni följer länken här. Tack till Viktoria Laeben-Rosén som filmade.

Årets snyggaste utgåva ser ut på det här sättet. Utöver att den innehåller några av de bästa Hellboyserierna någonsin i stort format och vackert tryck så får man uppemot 70 sidor skissboksmaterial. När man håller en tecknares bildberättande så högt som jag gör Mignolas, finns det få saker som slår att riktigt gå på djupet via sida upp och sida ner med detaljstudier av skorstenar, trasiga skulpturer, träd och demoner. Att jag sedan kunde köpa boken och direkt få den signerad av mästaren själv på Art Bubble Copenhagen ökar givetvis affektionsvärdet. Införskaffa den ni också och fira Hellboys födelsedag 23 december med att läsa detta mästerverk! /Anders L.