HÖGENS JULKALENDER 2020 LUCKA 10: SERIEFORSKNING PÅ HÖG NIVÅ

Omslag: Emelie Maxdotter, Tilda Ragnartz och Mathias Lindahl

Formgivaren och förläggaren Jens Andersson skrev i ett FB-inlägg häromdagen att ”Det enda som är roligare än att läsa serier är att läsa om serier,” och jag håller med helt och hållet! Folk som av olika anledningar inte vill ta del av kulturkritik och resonerande texter och samtal om olika konstformer – ni missar något. Nu är det väl ett rimligt antagande att Högens lyssnare inte hör till den skaran men det är en attityd jag stöter på alltför ofta. Hur som helst, under de senaste fyra åren har jag i egenskap av ledamot i Kulturrådets referensgrupp för stöd till kulturtidskrifter läst ovanligt mycket om film/filosofi/konst/litteratur/musik/psykologi och en massa annat. En av många höjdpunkter har varit läsningen av de massiva luntor som är OEI. Som regel ligger varje (dubbel)nummer på runt sexhundra sidor sprängfyllda med tankeväckande stoff som samlar de skarpaste pennorna runt ett visst tema. ”OEI #73–74 : Grön våglängd: trädgårdar, parker, växter” och ”OEI #80–81: The zero alternative. Ernesto de Sousa and some other aesthetic operators in Portuguese art and poetry from the 1960s onwards” i all ära men nog slog mitt hjärta ett extra slag när ”OEI #88–89: Serier” packades upp efter att ytterst motvilligt ha delats ut av Postnords anställda.

Som titlarna ovan indikerar är den teoretiska nivån hög i publikationen. Min kära fru Viktoria gapskrattade när jag citerade ur gästredaktör Per Israelssons inledning (håll i er!): ”Betydande insatser har utförts inom serieforskningen, även när den trots interdisciplinära ambitioner har utgått från en hermeneutisk horisont. Särskilt Thierry Groensteens semiotiska arbeten har varit viktiga, och sannolikt är det talande att i hans utförliga systematisering av den tecknade seriens semiosis så är det framför allt hans teoretisering av serien som nätverk och rhizom som har varit inflytelserik, och i synnerhet begreppet sammanflätning, som avser att beskriva det sätt på vilket serien möjliggör icke-linjära och transversala juxtaposeringar inte bara över sidan utan också genom ett helt verk eller för den delen genom en hel serialiserad titel.” Jag ser det lite grand som dans eller sex. Om man inte själv är engagerad i akten kan det för en betraktare se ganska löjligt ut.

Även om just det här numret väger in på i sammanhanget blygsamma 288 sidor så är det sprängfyllt med intressanta vinklar på ämnet. Vi har Emma Rendell som i serieform delger oss inledningen till sitt arbete ”Narrativa processer i mellanrum–serieberättandets praktik”; Elisa Rossholm som i ”Mannen med puckeln” ger en fascinerande inblick i de ordlösa träsnittsromaner som hade en kort storhetstid under 1920- och 30-talen; ”Episk Schadenfreude” där Per Klingberg levererar en av de mest genomtänkta texter om Fletcher Hanks som jag läst.

Fletcher Hanks Stardust the Superwizard går hårt åt en kriminell typ.

Flera generösa seriesektioner i färg med Bitte Andersson, Knut Larsson med flera och en massa annat läsvärt gör detta till ett givet köp!

//Anders L.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.