Omslag av Alex Ross.

2018 blev av olika anledningar inte året då jag hoppade på särskilt många nya serier. I gengäld var de jag gav en chans ofta riktigt bra. Av nummerettorna gjorde mig ingen lika glatt överraskad som The Immortal Hulk av Al Ewing och Joe Bennet. Det extremt effektivt berättade debutnumret som släpptes i juni återförde serien till dess skräckrötter. Hulk spelar återigen Mr. Hyde åt Bruce Banners Dr. Jekyll. Ansiktet vi döljer för andra men som stirrar tillbaka på oss när vi tittar i spegeln. Hulk framställs som en nyktert resonerande och skoningslös hämnare varken hans värdkropp eller missdådare kan komma undan.

Det är en imponerande omstart som får mig att tänka på framförallt superhjälteseriernas närhet till operans uttryck. Oavsett hur många gånger vi sett en ibland ganska basal, rentav banal, historia framföras kan en särskilt begåvad uttolkare lyfta den till oanade höjder och skänka styrka åt även det mest slitna libretto. I ett gripande efterord ger Ewing också kvitto på vad som kan hända när ett samhälle väljer att satsa pengar på kultur och bildning istället för att se den som onödiga budgetposter. En av de bidragande orsakerna till att han blev serieskapare var en pocketutgåva av de sex första numren av The Incredible Hulk som var tillgängligt i Ewings skolbibliotek.

//Anders L.