Etikett: Marvel

  • GOD JUL ÖNSKAR ERA VÄNNER FRÅN HÖG AV SERIER!

    GOD JUL ÖNSKAR ERA VÄNNER FRÅN HÖG AV SERIER!

    2022 går mot sitt slut, ett år undertecknad upplevt som något av en prövning på grund av det pågående massutdöendet av ickemänskliga djur, pandemin, krig och annat jävelskap som gjort livet märkligare och sorgligare än vanligt. Tur då att läsning funnits där som en möjlighet till vidgade perspektiv och mental återhämtning. Härnedan tipsar Högentrion om några av de verk som hållit dem flytande de senaste tolv månaderna./AL

    ANDERS

    Få saker illustrerar väl hur märkligt året och tidsuppfattningen varit än det faktum att när jag tänkte tillbaka på läsupplevelser från 2022 var den första som dök upp i huvudet Monsters av Barry Windsor-Smith, utgiven i april 2021! Detta mörka monumentalverk var förvisso aktuellt även i år då det belönades med en trio välförtjänta Eisner Awards. Mer än ett och ett halvt år efter att jag läste serieromanen lämnar den mig fortfarande ingen ro.

    Ni som hängt med känner givetvis till att serien började som ett Hulk-projekt hos Marvel. Ett annat sådant stod för långt mer lustfyllda och roliga serietidningsstunder. Hulk: Grand Design – Monster respektive Hulk: Grand Design – Madness av Jim Rugg gick i två extremt välmatade nummer igenom den (oftast) gröne gigantens publiceringshistoria. Fantastiskt kul!

    Mer seriehistoria bjöds det i snygga The Penguin Classics Marvel Collection, förlagets första seriesatsning. Hoppas det blir fler! Rent allmänt går det givetvis helt i ton med den allmänna utvecklingen de senaste åren då flera stora textboksförlag lagt sig till med en serieavdelning. Välkommet!

    I år har det gått sex år sedan Darwyn Cooke dog i cancer. Ett fint sätt att minnas denne gigant och hans livsverk var Richard Stark’s Parker: The Martini Edition – Last Call, formgiven av Sean Phillips och med en bonusserie av honom och Ed Brubaker. Snyggast möjliga presentation (stor inbunden bok i kassett) av Cookes sista Parker-serier plus extra allt i form av skisser och hågkomster från kollegor. Givet köp om ni inte redan skaffat den.

    Copyright IDW.

    En annan av årets återutgivningar fick mig att köpa samma serie för fjärde (plus) gången. Vi snackar givetvis om The Amazing Screw-On Head and Other Curious Objects 20th Anniversary Edition HC. Mike Mignolas knasigaste skapelse som här får sällskap av en tidigare outgiven barbarhistoria i avancerad skissform.

    Det var rent allmänt ett bra år för oss Mignolafans med en del nya släpp som Radio Spaceman (med Gregg Hinckle och Dave Stewart på bildsidan) och den fantastiska one-shoten Hellboy and the B.P.R.D.: Time is a River där Márk László ritade s-formade kyrktorn. Vi fick även dokumentären Mike Mignola: Drawing Monsters som trots många märkliga val från filmskaparnas sida blev ett fint porträtt av mästaren och det som format honom. Det bästa hade man dock sparat till sist: Koshchei in Hell återförenade Mignola med Ben Stenbeck i en berättelse som efter första numret (släppt på min namnsdag 30 november) känns mycket lovande.

    Svenska serier läser jag skam sägandes inte i någon större utsträckning dessa dagar. Några undantag finns: visst skrattar jag gott åt Johan Wanloos Häftigt drag i DN varje fredag och följer Nina Hemmingson på Instagram med stort intresse och håller tummarna för att Aurora Walderhaug ska släppa något nytt material. Men i år finns faktiskt svensk representation även på albumsidan. Jag pratar om Daniel Ahlgrens av allt att döma avslutande del av SH3: Vår enda utväg är avstängd. Om denna femte volym blir den sista så avrundar Ahlgren i vilket fall sitt imponerande, infallsrika, spränglärda och vältecknade superhjälteepos på ett för samtiden högst passande apokalyptiskt manér.

    Copyright Bakhåll förlag.

    Serier all ära men årets största läsupplevelser fick jag via böcker utan bilder. Nu när the Punisher vanemässigt malträteras av sitt förlag och Garth Ennis utlovade MAX-projekt ännu ej verkar ha fästs på pränt får man söka sig vidare för sin vigilantefix. Jack Reacher har varit en habil ersättare under ett par år men när man väl kan mönstret (går väldigt fort) blir det rejält tradigt. Repetitionerna är legio även inom en och samma bok. Så från och med i år är min nye Frank Castle-analog James Reece i böckerna skrivna av en före detta prickskytt och Navy SEAL vid namn Jack Carr. Här förekommer så mycket vapenporr, spritproduktplacering och onda män som dör under extremt plågsamma former att jag till och med kan ha överseende med den stor andelen diskussioner kring jakt på ickemänskliga djur. Ser det som ett tillfälle att försöka förstå hur den mer empatistörda majoriteten av mänskligheten (jägare och köttätare) tänker och resonerar. Den delen av projektet går väl ärligt talat sådär.

    Störst var givetvis att Cormac McCarthy efter ett uppehåll på tretton år under senare delen av hösten släppte inte en utan två romaner inom loppet av en dryg månad. The Passenger och Stella Maris är precis så briljanta, omvälvande, sinnesutvidgande och språkligt högstämda som man kan vänta sig av författaren som en gång gav oss Blood Meridian, or The Evening Redness in The West. Att läsa böcker där huvudpersonerna lever i skuggan av en far som var med och konstruerade atombomben får flera extra lager rå känslomässighet under rådande omständigheter. Och att McCarthy i vissa avseenden skulle placera sig så nära H. P. Lovecraft med en extremt slipad variant av dennes kosmiska pessimism var inte något jag vågat hoppas på. “The world has created no living thing that it does not intend to destroy.” Böcker att återvända till under många år framöver.

    Copyright: Picador.

    ANTON

    Även om serien inte släpptes 2022 så är Something is Killing the Children årets bästa serieupplevelse. Obehaglig, vacker, ledsam och spännande – James Tynion IV:s skräckserie är ett intressant världsbygge som uppmanar till mer utforskande. Werther Dell’Ederas och Miquel Muertos teckningar är precis lagom kantiga och spretiga. Monsterdesignen påminner om både Junji Itō och Del Toro. Favoritdelarna hamnar till slut kring den mystiska, pragmatiska och amoraliska organisation som verkar vara mänsklighetens bästa skydd mot ondskan.”

    Copyright: Boom! Studios.

    På ”rörliga serier”-fronten tycker jag att Marvel och Disney har fortsatt att visa framfötterna. Ms Marvel och She-Hulk samt kortisarna Guardians of the Galaxy Holiday Special och Werewolf by Night både roade och gav mersmak, på helt olika nivåer. Så här i efterhand tror jag nog ändå att Moon Knight gav mig mest. En hel teveserie med Oscar Isaac är förstås fusk, min favoritskådis sedan plågsamt förbisedda A Most Violent Year från 2014. Men bortsett från den guatemalansk-kubanske estradören i dubbla roller bjöds vi på intressant design, flodhästgudinnor, egyptisk mysticism, vändningar, effekter och en smärtsamt karismatisk skurk förkroppsligade av evigt unge Ethan Hawke.

    Tittar vi på lite större duk svängde det lite mer kvalitetsmässigt. Sam Raimi drog åter på sig spandextightsen, tog i från tårna och landade på rätt sida om flamsgränsen med sin förvånansvärt skräckiga Dr Strange-uppföljare. Taika Waititi tog istället ett rejält kliv rakt in i Capital Cringe med sitt mobbande av Marvels filmuniversum (och alla töntar som lider av ”super hero fatigue” fick ett ultraironiskt lufthål att get-frusta ur). Synd att ingen berättade det för Christian Bale som gjorde sitt bästa för att ta filmen som alla andra inblandade struntade i på fullständigt allvar. 

    Copyright: Marvel Studios.

    Black Panther: Wakanda Forever var lika förutsägbart som oemotståndligt sorglig och dessutom ungefär en timme för lång, men bjöd på både mesoamerikansk kultur, årets vackraste cheesecake och späckhuggarkatapulter. Årets höjdpunkt i biosalongen var när Tobey Maguire (påstått rövhål i verkliga livet), Andrew Garfield (kanske Hollywoods mest ödmjuka skådespelare?) och Tom Holland (så nära en mänsklig Care Bear man kan komma) knöt kletiga nätband kring sina respektive erfarenheter som New Yorks vänligaste grannhjälte. Att man kunde rida på Rhino (självklart i Paul Giamattis skepnad) genom de enorma luckorna i handlingen tänker jag ignorera lika mycket som jag ignorerar Jared Letos Morbius-rulle.”

    FREDDIE

    Jag trodde att jag hade någon ny utgivning av gammal finsmakar-manga à la Yoshiharu Tsuge i topp för i år men hittade ingen volym utgiven 2022, så istället vänder jag mig västerut och en välbekant lista av kreatörer. 

    Bland bubblarna hittar vi dynamiska duon Ed Brubaker och Sean Philips Reckless som fortsätter vara bland de mest underhållande hårdkokta serierna man kan läsa. Högen-favoriten Jeff Lemire är också tillbaka och bjuder på en koncentrerad dos skräck i The Passageway, där Andrea Sorrentinos teckningar stjäl showen. Även Sentient, som han gjorde tillsammans med Gabriel Walta, som jag läste i år var riktigt bra. 

    Copyright: DC Comics.

    Sen har vi Tom King som har många volymer serier under bältet från året som gått, men där första volymen av Human Target var något jag blev extra förtjust i. En oblyg noir-extravaganza med roligt upplägg och som dessutom bjuder på mina DC-favoriter ”Bwahaha”-Justice League, eller Justice League International. Greg Smallwood förgyller denna whodunnit med en teckningsstil som jag inte kan få nog av – var har du varit hela mitt liv?! Nu volymväntar jag ivrigt på seriens upplösning. 

    Så Human Target är nog favoriten för 2022 – men det sagt har så jag inte läst storfavoriten Daniel Warren Johnsons nya, Do a Powerbomb, än …

    2022 kändes som ett svagt år för seriefilmer med få höga toppar, många filmer som bara var ok och en del rejäla magplask. Jag älskade hur som helst Dr Strange and the Multiverse of Madness på bio, och den höll också för en omtitt på hemmaplan. Strange är en favoritkaraktär och här bjuds man på kul idéer som tar vara på superhjältegenrens idé om parallella världar på ett underhållande sätt. Regissören Sam Raimis mjukis-skräckinslag och karaktäristiska kameraarbete är precis sånt som faller mig på läppen!

    På tv-fronten 2022 krossade Star Wars: Andor precis allt annat, men jag vill slå ett slag för den mer regelrätta serietolkningen Paper Girls. Med mer fokus på drama och en grym rollbesättning  blev det en av de mest givande tv-serierna i år, och den har stannat med mig. Och då hade jag ändå skruvat ner mina förväntningar ordentligt på förhand! Det var väldigt tråkigt att höra att det inte blev en säsong två men hoppas att det inte ska avskräcka från att fler ger den en chans.

    /Håller helt och hållet med Freddie om att en av årets mest intressanta serier är The Bone Orchard Mythos (Lemire, Sorrentino & Stewart) och att Star Wars: Andor (tack Tony Gilroy) bjöd på årets mest intensiva upplevelser i tv-soffan. Ta hand om er därute och låt oss mot alla odds hoppas på ett Gott Nytt År då vi alla ser till att läsa mer serier!/ AL

  • Högens julkalender 2020 lucka 7: Serieutgivning i pandemins skugga

    Högens julkalender 2020 lucka 7: Serieutgivning i pandemins skugga

    Copyright: AWA Upshot. Bild: Laurence Campbell och Lee Loughridge.

    Att påbörja ett nystartat förlags utgivning precis när en pandemi är i färd med att stänga ned stora delar av samhället och inte minst möjligheterna till fysisk distribution av serier, som under 1900-talet rullat på trots såväl världskrig som ekonomiska kriser, är en allt annat än avundsvärd position. Men den luttrade veteranen Axel Alonso (tidigare redaktör på Vertigo och Marvel) som hört jeremiaderna om branschens nära förestående undergång sedan första veckan på jobbet gjorde som alltid: bet ihop, anpassade sig och bara körde. Den delikata ironin i att en av flaggskeppstitlarna, The Resistance av J. Michael Straczynski och Mike Deodato, var en superhjältehistoria om hur världen ställs om efter att ha drabbats av en pandemi har inte undgått någon som tagit del av de redaktionella texterna.

    Copyright: AWA Upshot. Bild: Laurence Campbell och Lee Loughridge.
    Copyright: AWA Upshot. Bild: Laurence Campbell och Lee Loughridge.

    Vad som gjorde att jag fick upp ögonen för AWA (Artists, Writers & Artisans) var dock löftet om att se någonting nytt tecknat av Laurence Campbell med färgarbete av Lee Loughridge. De har tidigare jobbat tillsammans på några av de bästa serierna med the Punisher släppta genom Marvels underetikett MAX. Samma råa och skoningslösa ton kommer fram i manuset till Old Haunts, skrivet av Ollie Masters och Rob Williams. Visuellt är det de skarpa kontrasterna mellan stadens ljus och skuggor samt vad som döljer sig i dem som imponerar mest. Tre gamla vänner och yrkeskriminella återförenas för att sälja sina tillgångar, slå in på den smala vägen och låta yngre förmågor ta över. Att de många offer som skördats på deras väg till toppen av skräphögen visar sig rätt ovilliga att låta trion få ett lukrativt avslut på karriären är dock bara en av komplikationerna som står mellan dem och en lugn tid som efterlönsmän.

    Apropå komplikationer så kontrade Alonso och resten av gänget bakom AWA Upshot sina pandemidito genom att lägga mer krut på möjligheterna till att köpa och läsa förlagets serier digitalt (bland annat genom att omformatera och anpassa till läsning på mobilen) och fortsätta jobbet med att få de nya titlarna klara enligt utgivningsplanen. Allt för att kunna leverera så fort distributionen kom igång och seriebutikerna öppnade igen. Det verkar ha fungerat. Visst fick jag vänta något extra på att läsa avslutningen på Old Haunts men i övrigt visar det nya förlaget inte några tecken på att slå av takten. Inspirerande under ett år då mycket gått i stå.

    //Anders L.

  • Högens julkalender 2020 lucka 5: Saker jag lärt mig

    Högens julkalender 2020 lucka 5: Saker jag lärt mig

    Man lär så länge man lever heter det och 2020 är inte ett undantag. Under 2020 har jag lärt mig att:

    • Marvel inte baggar och boardar sina serier i arkiven på sitt huvudkontor.
    • Serieskaparen Dan Slott består av 50% skägg.
    • K:et i Marvelskurken Knulls namn ska inte uttalas, likt engelskans ”Know” eller ”Knuckle”. Typiskt!
    • Marvel och DC har problem med sina seriestrategier när de lagt så många ägg i respektive filmkorg och biografer för tillfället är i enorm kris.
    • Avatar Press hänger på repen.
    • Aftershock är nya Boom!
    • Boom! är nya Image.
    • Image är inte vad det varit.
    • Dark Horse riskerar att bli IDW.
    • IDW börjar kännas riktigt trött.
    • Det är väldigt skönt att kunna luta sig på en rejäl oläst serie-Hög när man försöker vara god medborgare och inte ger sig ut på äventyr i den stora världen.
    • Jag saknar seriemässor mer än vad jag trodde att jag skulle göra.

    //Anton

    Årets roligaste skurknamn – Knull.
    Bildrättigheter: Marvel Comics

  • Högens julkalender lucka 20

    Högens julkalender lucka 20

    [youtube https://www.youtube.com/watch?v=rwjKoiVZKJM&w=560&h=315]
    Den åttonde februari var det 50 år sedan Planet of the Apes, tidernas bästa franchise, hade premiär. Vi är många som firat detta på olika sätt runtom i världen. Av störst relevans för Högengänget är givetvis Boom! Studios utgivning. Förlaget har haft licensen sedan 2011 och under perioden gett ut så mycket material att de numer gått om tidigare förvaltare som Marvel, Malibu och Dark Horse. Kvantitet är som bekant inte lika med kvalitet men lyckligtvis håller serierna genomgående hög klass. För den som ännu inte läst något rekommenderas Planet of the Apes Omnibus där den magnifika öppningskrevaden om 16 nummer (plus specialare) av Daryl Gregory, Carlos Magno och Diego Barreto finns samlad. Släpps först på annandagen men ni kan läsa en recension här!

    Pota Omnibus

    Lyckligtvis har man inte enbart nöjt sig med återutgivningar. Det har även kommit mängder av nya serier varav vilka Planet of the Apes Visionairies verkar mest lovande. Med utgångspunkt i Rod Serlings första manusutkast, som i stora stycken låg betydligt närmare Pierre Boulles roman än vad som till sist manifesterades på vita duken, har Dana Gould (manus) och Chad Lewis (bild) skapat en variant av historien som inte setts på länge. Såvida man inte räknar med slutet på Tim Burtons i övrigt inte så lyckade försök till reboot. Där fick vi en glimt av ett apsamhälle mer likt vårt och av allt att döma är det just ett sådant som Gould och Lewis utforskar i sin version.

    POTA Visionaries
    Omslag av Paolo Rivera.

    Boom! Studios har under hösten även släppt antologierna Planet of the Apes: The Simian Age samt Planet of the Apes: The Time of Man där nya sidor av såväl original- som den nya filmsviten utforskas. Har ännu inte läst. Det var som nämnts i tidigare luckor ett sådant år. För att råda bot på denna lapsus i min apbildning tar jag ett extra långt jullov och hoppas på primatfokus bland klapparna. Om det uteblir har jag i vanlig ordning gott om olästa saker i hyllan. Som den kritiska genomgången av samtliga Planet of the Apes-serier fram till cirka 2015 man hittar innanför pärmarna på boken nedan. Återigen är det dags att Go Ape!

    Pota sacred scrolls

    //Anders L.

  • Högens julkalender 2018 lucka 2

    Högens julkalender 2018 lucka 2

    DitkoVi förlorade tidigare i år en av de bästa som någonsin satt penna till papper när Stephen John Ditko gick ur tiden 29 juni. Känns därför bitterljuvt att våra lyssnare har kunnat delta i högtidlighållandet av hans liv och verk sedan förra årets julavsnitt som sparkade igång ett sporadiskt årslångt firande av hjältens 90 årsdag som inföll 2 november 2017.

    Ditkos första omslag
    Ditkos första omslag publicerat i februari 1954.

    I dessa dagar är Ditko mest ihågkommen för att ha skapat Spider-Man och Doctor Strange åt Marvel (med omdebatterade nivåer av input från Stan Lee), men under en karriär som sträckte sig från tidigt 50-tal fram till nu gjorde han givetvis så mycket mer. Från bidrag till skräck- och science fictionantologier över hyllade sejourer i superhjältegenren till de senaste årtiondenas mycket personliga och ofta filosofibaserade serier är det sammantaget en monumental katalog av verk. Med bilder som effektivt frammanar karaktärers förhöjda känslotillstånd och tar läsaren med till andra dimensioner gör en Ditkoserie alltid starka avtryck, även när manus lämnar en del övrigt att önska. Det finns alltid något tankeväckande i hans finess gällande spensliga karaktärer och geometriska figurer.

    Ditko Doctor Strange
    En av de rutor från Doctor Strange som fick delar av läsekretsen övertygad om att Ditko tog hallucinogener.

    Genom valet att hålla sig borta från offentligheten sedan slutet av 60-talet och låta teckningarna tala för sig själva har Ditko uppnått såväl en mytisk status som serievärldens svar på J. D. Salinger (The Catcher in the Rye med mera) men också fått sin beskärda del av kritik. Mycket av den har byggt på att Ditko satt en ära i att aldrig kompromissa och ofta låta sina figurer bli språkrör för Ayn Randsk objektivism. Den delen av hans skapande kom till sitt mest underhållande uttryck i figuren Mr. A som härnedan besjungs av ingen mindre än Alan Moore:

    [youtube https://www.youtube.com/watch?v=hD7EKZ32ODQ&w=560&h=315]

    Ditko Mr. A

    För den som vill ta sig an denne gigants verk är det numer bara plånbok och hyllutrymme som sätter gränser. Det mesta finns i tryck. Tidiga serier har Fantagraphics gjort tillgängliga i vackert inbundna volymerna The Steve Ditko Archives. För den som vill lägga vantarna på klassiska superhjälteserier rekommenderas Marvel Visionaries: Steve Ditko, DC Archive Editions: The Action Heroes, The Steve Ditko Omnibus eller The Creeper by Steve Ditko. Vill man ta del av Ditkos mest personliga verk får man söka sig till small press-utgåvorna han publicerade med Robin Snyder (tidigare redaktör för Charlton, Archie och Renegade Comics). Det är en rik källa att ösa ur för den som vill ge sig hän åt ett av 1900-talets mest intressanta konstnärskap. En bra introduktion är den fina dokumentär Jonathan Ross producerade 2007 (som Moorelåten ovan är hämtad ur):

    [youtube https://www.youtube.com/watch?v=3gwDnhMO8is&w=560&h=315]

     

    Vila i frid Ditko!

    Ditko The Creeper
    The Creeper visar att den skrattar bäst som skrattar sist!

     

     

     

  • Högens julkalender 2016 lucka 6: Uppvärmning inför ett 100-årsjubileum

    Högens julkalender 2016 lucka 6: Uppvärmning inför ett 100-årsjubileum

    kirby-cap
    Jack Kirby i våra hjärtan. Foto: Från Sean Howes Tumblr.

    Är man som undertecknad vän av Jack Kirby kan man konstatera att även 2016 varit ett bra år. Hans mest kända figur Captain America firade sitt 75-årsjubileum. Alla härliga monster han skapade är återigen högaktuella med satsningen Monsters Unleashed från Marvel. Förlaget fortsatte även gräva i arkiven efter material som inte samlats tidigare.
    machine-man
    Att Machine Man: The Complete Collection inte riktigt gjorde skäl för namnet och i likhet med merparten av deras samlingar med äldre serier har lite taskig färgåtergivning är blott lite smolk i glädjebägaren. Man kunde önska sig att de använde samma matta papper som DC har i sina utgåvor. Med detta i åtanke kommer jag fortsätta gräva i seriebutikernas long boxes efter gamla nummer av hans tidningar även framgent. 28 augusti 2017 är det 100 år sedan Kirby föddes så nästa år kommer detta firas kontinuerligt i Högen, var så säkra!

    //Anders

  • Högens julkalender lucka #1: …is the loneliest number

    Högens julkalender lucka #1: …is the loneliest number

    Unbeatable_Squirrel_Girl_Vol_1_1_(true_cover)I den första lucka för 2015 års julkalender vill jag avhandla nummer ettsjukan som gripit tag i seriebranschen de senaste åren. Ser man till realpolitiken så är det lätt att förstå: klart att en etta på omslaget alltid signalerar ”great jumping on point” när man vill nå nya läsare som kliver in i en seriebutik för första gången på tjugo år tack vare någon film eller tv-serie som fått personen ifråga att minnas alla de där coola tidningarna som lästes i unga år. Huruvida nummer ettor säljer även till samlarmarknaden i dagsläget låter jag vara osagt. Med tanke på hur hårt man jobbar på femtielva olika omslag till varje ”ny ” tidning (ett för varje stor återförsäljare i staterna vad det verkar) känns det inte omöjligt att man drar in bra med pengar även från denna mer specialiserade målgrupp.

    Under hösten salufördes The Unbeatable Squirrel Girl med frasen ”Only our third number one this year!” och det är här jag ser ett potentiellt problem. Vill man nå ovana serieläsare tror jag att man skjuter sig i foten om man ”startar om” en och samma tidning flera gånger om året. För nota bene, merparten av serierna fortsätter bara en historia från säg nummer femton som var sista numret förra ”volymen”. Ettan inte är vad den utgör sig för att vara, ett bra ställe att börja sin läsning av Howard the Duck eller vad det nu kan vara man vill haka på. Nu får Marvel klä skott för den här beklagliga tendensen, men flera andra förlag är lika goda kålsupare. Jag ser en potentiell ”boom = bust” som är på väg där förlag och återförsäljare blir sittande med en massa osäljbara tidningar då folk på sikt kommer sluta plocka upp dessa förvirrande omstarter som inte är värda namnet. Om ni ursäktar ska jag nu gå och läsa något ur arkivet som har tresiffrig numrering på omslaget, en gång i tiden ett äremärke och tecken på uthållighet snarare än svårtillgänglighet.
    /Anders

  • Hög av seriers julkalender: Lucka 22

    Hög av seriers julkalender: Lucka 22

    Neonfärgade och 80-talsdoftande omslag av Goñi Montes.
    Neonfärgade och 80-talsdoftande omslag av Goñi Montes.

    Marvels RoboCop #1
    Marvels RoboCop #1

    En av årets stora serieöverraskningar för mig var att den nya serien om RoboCop faktiskt inte var urrutten. I själva verket var den bra! Robo har sedan Paul Verhoevens film från 1987 funnits som serie, dels som rena tolkningar av filmerna men även helt originella historier.

    Marvel hade licensen först och gav bl a ut en serie på 23 nummer. Tyvärr har jag inte läst mycket av den men visst blir man sugen med titlar som Robosaur och TV Crimes?

    1992 övergick den till Dark Horse, ett förlag med erfarenhet av att jobba med många filmlicenstitlar och först ut var en hård och kul miniserie där Robo möter The Terminator för första (men inte sista) gången, skriven av Frank Miller och tecknad av Walt Simonson. Jag håller fortfarande denna serie högt då Miller ännu inte blivit spritt språngande galen och Simonsons stela men dynamiska stil passar perfekt.

    Tyvärr har jag bara enskilda strönummer från Dark Horse övriga utgivning men de verkar spännande dels för att Robo hamnar i nya miljöer (ett snöigt Colorado t ex!) och dels för att duktige John Arcudi skrivit några av dem.

    Frank Miller bjuder på sina typiska textrutor och Walt Simonson levererar i Robocop VS The Terminator.

    Efter ett långt uppehåll tas licensen åter upp 2003 av Avatar Press, förlaget som gjort sig känt för att konsekvent se till att alla deras serier innehåller extremt grafisk våld. Avatar väljer att göra serieversioner av Frank Millers

    Juan Jose Ryp tecknade slafsiga Robo-serier för Avatar.
    Juan Jose Ryp tecknade slafsiga Robo-serier för Avatar.

    oanvända manus till RoboCop 2 och anteckningar han gjort till RoboCop 3. Förlagets antagligen bästa illustratör, Juan Jose Ryp, tecknar. Tyvärr är det ganska förståeligt varför man inte använde just detta manus till filmen och trots att Steven Grant gör sitt bästa för att förvandla det till en läsbar serie kan jag tyvärr inte rekommendera någon av dessa.

    2010 tar Dynamite Entertainment över licensen och får ur sig totalt tre hyggliga men oengagerande volymer, varav en är ett deppigt men intressant möte mellan Robo och The Terminator i 2011 års Terminator/RoboCop: Kill Human, som är en slags alternativ version av filmen Terminator 2, jag pratar mer om just den serien i avsnitt 39.

    2013 flyttar licensen återigen och hamnar hos BOOM! Studios som återutger serierna byggda på Frank Millers skriverier samt en volym (vol. 4, The Human Element) som baseras på den nya RoboCop-rebooten från 2014.

    Efter blott en volym baserad på rebooten påbörjades RoboCop vol. 5 som är en snyggt formgiven serie med slående omslag i 80-talsneon och som utspelar sig direkt efter originalfilmen.  Det är skrivet med rätt känsla för karaktärer och staden Detroit och författaren Joshua Williamson lyckas verkligen pricka en bra ton och utvecklar Robos partner Anne Lewis på ett bra och trovärdigt sätt. Tecknaren Carlos Magno får till en stil som jag bara kan beskriva som ren och skitig på samma gång som också passar bra. Man får massor av ED-209:or, onda brottslingar som möter sitt öde, ultravåld, detektivarbete och … Robo med en batong. Äntligen en Robo-serie som jag kan rekommendera!

    Carlos Magna håller sig nära filmoriginalet.
    Carlos Magna håller sig nära filmoriginalet.

    //Freddie

    PS. Jag pratar mer om RoboCop vol. 5 i avsnitt 170 och vill du lyssna på en genomgång av RoboCop-serier får  du en sådan i avsnitt 53.

  • Hög av Seriers julkalender 2014: Lucka 2

    Hög av Seriers julkalender 2014: Lucka 2

    Star Wars Bonanza!

    Ingen har väl missat detta lilla filmklipp?

    Film- och populärkulturfenomenet Star Wars har alltid haft starka band till serievärlden. Upphovsmannen George Lucas hade massor av inspirationskällor men en av de absolut främsta var Flash Gordon (andra var t ex Akira Kurosawas filmer och Joseph Campbells bok The Hero With a Thousand Faces). Lucas såg Flash Gordon på bio som följetong, men den baserades på och följde noga Alex Raymonds serie från 1934.

    starwars11977, samma år som den första filmen gick upp på bio, kom även den första serietidingen från Marvel, en titel som kom upp i över 100 nummer och sålde tillräckligt bra för att rädda förlagets då skruttiga ekonomi. Sedan dess har även Dark Horse förvaltat Star Wars i serieform och förlagets sista omgång, skriven av Brian Wood och tecknat av Carlos D’Anda, föll oss i Hög av Serier på läppen. För den hugade kan man titta närmare på den helt enorma mängd serier som gjorts och häpna över alla fantastiska kreatörer (John Ostrander, Alan Moore, Pat Mills, Peter Bagge, Garth Ennis, Archie Goodwin … ) som jobbat med serierna här!

    Detta leder oss till nästa år, 2015, som är året då Star Wars får en nytändning både i form av en helt ny film i regi av J. J. Abrams (som förhoppningsvis får oss att glömma Episode I-III) och som serie, nu åter i Marvels händer, skriven av Jason Aaron och tecknad av John Cassaday (som fortfarande går att förboka på Prempa.nu).

    Vi inleder snart ett år som kommer att vara kantat av Star Wars och för den som vill tjuvstarta kan man gotta sig i länkarna nedan – må kraften vara med er!

    //Freddie

    Ok, först ut den obligatoriska Lego-versionen av trailern:

    Och glöm inte att Lucas själv kommer att ”rätta till” Abrams film i efterhand …

    Som alla vet är jag smått besatt av teoretiska slagsmål mellan fiktionens giganter, Vem Vinners arvtagare Super Power Beat Down överträffar sig själva i denna episka fight (som börjar 3:35)!

    För den som får blodad tand och har tid över kan man även kolla in flera olika extremt analytiska videor där olika Star Wars-karaktärer drabbar samman!

    Slutligen har vi de mer tankfulla länkarna för dig som vill diskutera Star Wars utifrån hur arabiska och judiska stereotyper har använts i filmerna eller varför inte etnicitet?

  • Hög av Seriers Julkalender: Lucka 14

    Hög av Seriers Julkalender: Lucka 14

    Marvel Hjärtar Netflix

    netflix

    I november utannonserade Marvel att de har gjort en deal med allas favorit-betal-streaming-tjänst Netflix. Fyra nyproducerade tv-serier ska det bli 2015, med Daredevil, Jessica Jones, Luke Cage och Iron Fist. Samtliga tv-serier ska utspela sig i New York och så småningom spilla över i varandra i en miniserie som förmodas vara en variant av The Defenders.

    I dagsläget är det lönlöst att spekulera i skådespelare och upplägg, det kommer nog hela nästa år vara fyllt av, men vad vi kan göra är bekanta oss med figurerna genom att kolla in materialet som tv-serierma baseras på.

    cage 160

    Vem? Luke Cage, skottsäker och streetsmart hjälte till uthyrning.


    Vad ska man läsa?
    För att förstå karaktärens rötter bör man kolla in de allra första serierna, dessa finns samlade i t ex Essential Luke Cage, Powerman vol 1 av Goodwin, Romita SR m fl. MAX-miniserien Cage av Azzarello och Corben (finns samlad i en volym) rekommenderas, liksom alternativhistorien Luke Cage Noir som utspelar sig i Harlem under 30-talet.

    daredevil 160Vem? Daredevil, Hell’s Kitchens blinde och orädde försvarare.

    Vad ska man läsa? Massor! Miller är mer eller mindre oundviklig då han är en av de mest tongivande kreatörerna som jobbat med karaktären, med Daredevil Visionaries: Frank Miller vol 1 kan du vara med ända från början. Kolla även in Nocentis verk, ex Daredevil Legends vol 4: Typhoid Mary. Den definitiva moderna tappningen av karaktären påbörjades i Bendis och Maleevs omgång från tidigt 00-tal, börja med den prisvärda Daredevil by Bendis & Maleev Ultimate Collection Book 1. Den som vill hoppa direkt på dagens lite mer glada och charmige Daredevil gör det med rätta, börja med Daredevil by Waid vol 1.

    alias160Vem? Jessica Jones, hårdför deckare med förflutet som superhjälte.

    Vad ska man läsa? Kort och gott Alias #1-28 av Bendis och Gaydos. Vill man inte jaga lösnummer finns det olika utgåvor att plocka upp, t ex två fina Ultimate Collection-volymer. Tyvärr blir denna kvinnliga karaktär snabbt marginaliserad så fort hon medverkar i diverse Avengers-titlar. Läs dessa på egen risk!

    Iron 160Vem? Iron Fist, stenrik affärsman tillika hårdnävad kampsportsmästare.

    Vad ska man läsa? Förutom att Iron Fist medverkar tillsammans med Luke Cage i dennes Essential-titel borde du även lägga vantarna på Marvel Masterworks: Iron Fist vol 1 som har en imponerande samling av kreatörer, t ex Thomas, Claremont, Wein, Kane, Byrne och Hama! Den moderna inkarnationen av karaktären är skriven av två nutida giganter, Brubaker och Fraction, innan deras stora genombrott och ger en djupare insikt i Iron Fists mystiska bakgrund som ett odödligt vapen. Börja med att läsa Immortal Iron Fist Complete Collection vol 1!

    new avengers 160Vad? Ny uppsättning av The Defenders, superhjältegrupp vars medlemmar varierat genom åren.

    Vad ska man läsa? De fyra karaktärerna har ganska många redan existerande kopplingar, läs vidare i t ex: The Pulse, tar vid efter Alias och handlar i stor mån om Jessica Jones och Luke Cage. Daredevil Visionaries: Frank Miller vol 2 innehåller bl a Daredevil #178 där Ol’ Horn Head möter både Luke Cage och Iron Fist, och denna dynamiska duo läser man mer om i Essential Luke Cage, Powerman vol 2. Vill man ha lite mer Iron Fist/Daredevil kan man kolla in den utmärka fortsättningen på Bendis & Maleevs omgång med Brubaker bakom rodret: Daredevil by Brubaker and Lark Ultimater Collection Book 1. Slutligen kan du i New Avengers vol 6: Revolution, som utspelar sig efter Civil War-crossovern, faktiskt skymta alla fyra karaktärer!

    //Freddie