Snygga omslag av Brian Bolland pryder tidningarna.

Nej, jag tänker rubriken till trots inte skriva om en av Antons favoritserier Ghostbusters. Det här handlar istället om en av de mer storslagna seriedebuterna i år, China Miévilles Dial H. Miéville är den hyllade författaren bakom romaner som Perdido Street Station, Un Lun Dun, Kraken och Railsea, samtliga kännetecknade av en vild och bångstyrig fantasi och ett ofta socialistiskt färgat patos.

Serien dök upp i maj som en av titlarna i DCs andra våg av The New 52. Det var dock långt ifrån första gången vi fick se vanliga människor få temporära superkrafter genom att snurra på den numer utrotningshotade manicken nummerskiva. Först ut var Robert ”Robby” Reed som fick anledning att utbrista i sitt favorituttryck ”Sockamagee!” mer än en gång efter att han upptäckt den magiska snurrskivan i House of Mystery # 156 (januari 1966). Under 80-talet publicerades serien som back up i ett par olika tidningar, då med tonåringarna Christopher “Chris” King och Victoria “Vicki” Grant i huvudrollerna. En del av seriens profilering var att läsarna kunde skicka in förslag på superhjälteidentiteter. Bland de mer namnkunniga bidragsgivarna märktes (ö)kände författaren Harlan Ellison. Tidigt 2000-tal såg den senaste varianten dagens ljus under titeln H.E.R.O.. De inte helt oväntat aningen mörkare historierna visade hur en åldrad och bitter Robby Reed är på jakt efter den magiska ”telefonen” och en seriemördare som vill använda den för otäcka syften.

All denna historia verkar inte tynga ner Miéville som har gett en spinn på detta märkliga koncept som känns väldigt egen. Mateus Santaluocos aningen ruffiga teckningar gör mycket för att ge serien en unik röst. Jag får lite samma känsla av det här som när den första brittiska vågen satte sin egen stämpel på välkända DCfigurer för lite mer än tjugo år sedan. Allt blir lite hårdare, lite mörkare och med många oväntade vändningar i historien om den överviktige Nelson Jent, som likt en Clark Kent på dekis snubblar över superkrafter i en telefonkiosk. Miéville verkar ha så kul med detta knäppa koncept att jag inte kan se honom bjuda in andra för att bidra med hjälteidéer. Eller vad sägs om Boy Chimney, The Iron Snail, The Rancid Ninja eller Cock-a-Hoop (en kombination av tupp och rockring, så inte er fantasi skenar iväg alltför mycket) som är ett par av de identiteter Jent antar under de första numrens kamp mot kriminella gäng och kosmisk fasa. Mytologin kring dessa kraftgivande ”dials” har fått en lång förhistoria under den pågående serien, vilket inspirerar åtminstone denne läsare att gräva sig bakåt och läsa de gamla serierna som publicerats under namnet Dial H for Hero.

//Anders.