När Hellboy kom till jorden… Ur Seed of Destruction av Mike Mignola och John Byrne.

Enligt seriens tideräkning är det idag 74 år sedan Hellboy med dunder och brak ankom vårt existensplan som ett resultat av Grigori Rasputins ockulta ritualer. Var han än befinner sig på sin födelsedag så hoppas jag att den röde tuffingen får en stor trave pannkakor och något gott att dricka. Själv kommer jag fira genom att återigen ta mig an en av årets största läsupplevelser, Koshchei The Deathless av Mike Mignola och Ben Stenbeck.

Magnifikt omslag av Mignola.

Med inspiration från de ryska folksagorna ger oss Mignola en levnadsteckning över Hellboys hårdaste motståndare. Ett genialiskt drag är ramberättelsen där Hellboy och Koshchei, som bägge befinner sig i helvetet, språkas över några bägare på puben Drunken Limpet. Koshchei berättar om sitt liv med lika delar självförakt och rättfärdigande. Som så ofta annars så är den värsta skurken tragisk hjälte i sin egen historia. Hellboy köper inte alla Koshcheis bortförklaringar till sitt monstruösa agerande och punkterar emellanåt narrativet med syrliga kommentarer och ifrågasättanden. Det är en teknik Mignola regelbundet använt sig av för att hålla sina episka berättelser förankrande i något igenkännbart. Sällan har den fungerat så bra som här. Koshcheis livsbana från talangfull soldat som blir förrådd av sina egna till odödlig kämpe fast i häxan Baba Yagas garn är krokig och följer sagans ödesbestämda logik. Under resans gång passar Mignola också på att brodera ut den egna mytologin med tillägg från nya synvinklar. Oerhört fascinerande, särskilt om man följt serien sedan starten och sett bakgrundshistorien växa fram.

Figurerna som flödat från mäster Stenbecks penna till mittenrutan skulle man gärna läsa mer om!

Ben Stenbeck har jag länge ansett vara en av de bästa nu verksamma tecknarna och i Koshchei the Deathless levererar han lysande figurdesign och några av sin karriärs starkaste sekvenser. Vissa kan säkert se inspirationen från ryska konstnärer som Ivan Bilibin, men slutresultatet är helt och hållet Stenbecks. Med benägen hjälp från Dave Stewart förstås som ger åtskilliga scener en överjordisk slagkraft med sitt konsekvent strama färgarbete.

Enligt tecknaren själv beror det på slump eller gemensamma inspirationskällor, men visst finns en likhet mellan herr Leshii och figuren på omslaget till The Chronicles of Corum nummer fem?

Är det fler än jag som tycker att Corums behornade kollega i mitten är slående lik Leshii?

Som en tidig julklapp till oss serieälskare dök Hellboy Winter Special upp häromveckan. Även här fick vi ett fint samarbete mellan Mignola och Stenbeck i form av spökhistorien “Happy New Year Ava Galuci”. “The Lost Ones”, Gabriel Bá och Fábio Moons fortsättning på berättelsen om före detta B.P.R.D.-agenten Simon Anders höll även det hög klass. Men störst var det förstås att få läsa “The Empty Chair”, en ny serie med Lobster Johnson. Denna gång både skriven, tecknad och färglagd av Tonci Zonjic som i en tät historia på sex sidor bevisar att han behärskar samtliga discipliner till fullo.

Famous last words… Tonci Zonjic når nya höjder med “Lobster Johnson: The Empty Chair”.

2019 ser ut att bli ett stort år för oss Hellboyfans. Med figurens 25-årsjubileum i görningen hoppas jag Mignola tar sig tid att teckna något mer än det nya omslaget till Seed of Destruction ni ser ovan. Samt att någon svenska butik ser till att fira den stora dagen 23 mars.

God Jul!

//Anders L.

Med tack till Kola Krauze för diskussioner om inspirationskällor och rysk folklore.